Vägglampor var inte vanliga förr. I lokaler med hög takhöjd, tex i folkrörelsernas byggnader, kunde det däremot finnas många vägglampor.

I hemmen såg man dem däremot sällan. Ett undantag var sänglamporna i borgarhemmen och på de större gårdarna. Där fanns ibland också vägglampor på gårdskontoren. Likaså fanns det förstås sänglampor på de gamla pensionaten och hotellen.

Modellen till vår lampa kommer från en gård i Dalarna. Originalet är förmodligen tillverkad på 1910-talet. Materialet är svart järn och utförandet av mycket hög kvalitet.

Handblåst  vit skärm i opalglas till skomakarlampor, hisslampor, vägglampor etc. Skärmen är djup och gör att glödlampan inte bländar, vilket är vanligt i flacka skärmar.

Den låga vikten gör skärmen speciellt lämplig till hisslampor.

Vanlig detalj under det tidiga 1900-talet som underlag för väggströmbrytare, vägglampor mm. Speciellt bra till putsade tak och väggar, men fyller även en stor praktisk och estetisk funktion om man vill montera en lampa eller strömbrytare på underlag av tex pärlspont. Förborras. Fästet skall målas vitt för vitt tak och svart för väggströmbrytare.

Skomakarlampan var vid sidan av de enkla porslinslamphållarna den första egentliga inomhusarmaturen för elektriskt ljus.

Modellen blev vanlig som takbelysning i alla rum i enklare hem från 1910-talet och framåt, däremot i förmögnare miljöer kom den att bli standardarmatur för mindre påkostade rum, typ hall, kök och pigkammare.

Alla plåtdetaljer är av kraftig, polerad, olackerad mässing. Skärmen är av opalglas.

En specialgjord sladdavlastare i svart plast avlastar sladden så att sladden inte bär hela armaturens tyngd. Som extra tillbehör, för en tidstypisk anslutning i taket, finns ett takfäste i porslin med bottenplatta av trä (art nr 3041-64).