I hela Sverige hade man förr hemvävda rullgardiner, typ hissgardiner av randigt tyg. Det vanligaste färgkombinationerna var blått och halvblekt och rött och halvblekt.

Förlagan till detta rustika tyg, som vävs speciellt för Gysinge, kommer från en gård i Hälsingland och dateringen ligger på tidigt 1800-tal.

Tygerna vävs med skyttel i gammaldags vävstolar och får därför jämna, fina och starka stadskanter, som inte behöver fållas eller klippas bort.

Detta tyg är en kvalitetsvara som bara blir skönare och vackrare ju mer man använder det och tvättar det.

I en av Hälsinglands mest välbevarade bondgårdar hittade vi originalet till denna rutiga halvlinnegardin från tiden runt 1920-talet. Gardinen är en typisk exponent för det tidiga 1900-talets industriella intresse för svensk design och svensk allmogetradition. Mönstret, färgerna och den fina garnkvalitén är alla av bästa lantliga tradition, men inte tekniken-att den inte är handvävd, utan vävd i maskin-är det nya som Svenska Slöjdföreningen och andra intresseorganisationer verkade för vid seklets början. Med maskiners hjälp ville man nämligen förenkla och sprida den äktsvenska allmogekulturen till vidare kretsar.

Originalgardinen hänger som halvgardin (”kafégardin”) i en schablonmålad sal. Lika säkert har den samtidigt funnits som långgardiner i andra hem, både på landet och i stan, eftersom ”allmoge” allmänt var en uppskattad stil i alla sociala miljöer i början av 1900-talet.

Fakta
Halvlinne. Bredd 85 cm. Bomull i varp, lin i inslag. Rutig i blått, rostrött, svart och vitt . Maskinvävd i Sverige för Gysinge. Krymper ca 5-7 % i första tvätten.

Tvättråd
Handtvätt i ca 40-50 grader.

Säljs endast i hela meter.

Det ovanliga med den här gardinen är det diskreta färginslaget i form av tunna, stora rutor som omgärdar grupper av ”myggtjällsfönster” i mönstret. Det gör gardinen till väldigt modern, samtidigt väldigt traditionell.

Myggtjällsgardiner brukar nämligen oftast vara enfärgat vita. En annan ovanlighet är att den är så smal, endast 65 centimeter, som en modern panelgardin, vilket också gör att den till bredden fortfarande känns väldigt aktuell. Så kallade panelgardiner kan ju hängas helt släta, så att mönstret framträder, men utan att gardinerna skymmer utsikten. Sammantaget blir ”Thea” en passande gardin både för de små fönstren i torpet som för de stora i stan. Den smala bredden gör att gardinen dessutom lätt kan nålas upp som kappa på en gardinbräda, gärna draperad, eftersom de snygga stadkanterna då inte ens behöver fållas.

Thea Olssons (1902-1993) var enda dotter i bergsmansgården Gästgivarns i Wall, som är en av de bäst bevarade bergsmansgårdarna i Torsåkerstrakten i Gästrikland. Hon efterlämnade vid sin död en mängd värdefullt lösöre, som gick på auktion, eftersom hon saknade familj, men en stor mängd ”värdelösa” saker blev däremot kvar på gården, bland annat denna gardin, som hon säkerligen vävt själv.

Thea Olsson och hennes mor Ida var kända för att vara duktiga på att handarbeta. Det här gardinmönstret är ett icke tidsbundet mönster, som torde ha lämnat vävstolen någon gång mellan 1920 och 1940.

Det ovanliga med den här gardinen är det diskreta färginslaget i form av tunna, stora rutor som omgärdar grupper av ”myggtjällsfönster” i mönstret. Det gör gardinen till väldigt modern, samtidigt väldigt traditionell. Myggtjällsgardiner brukar nämligen oftast vara enfärgat vita. En annan ovanlighet är att den är så smal, endast 65 centimeter, som en modern panelgardin, vilket också gör att den till bredden fortfarande känns väldigt aktuell. Så kallade panelgardiner kan ju hängas helt släta, så att mönstret framträder, men utan att gardinerna skymmer utsikten. Sammantaget blir ”Thea” en passande gardin både för de små fönstren i torpet som för de stora i stan. Den smala bredden gör att gardinen dessutom lätt kan nålas upp som kappa på en gardinbräda, gärna draperad, eftersom de snygga stadkanterna då inte ens behöver fållas.

Thea Olssons (1902-1993) var enda dotter i bergsmansgården Gästgivarns i Wall, som är en av de bäst bevarade bergsmansgårdarna i Torsåkerstrakten i Gästrikland. Hon efterlämnade vid sin död en mängd värdefullt lösöre, som gick på auktion, eftersom hon saknade familj, men en stor mängd ”värdelösa” saker blev däremot kvar på gården, bland annat denna gardin, som hon säkerligen vävt själv.

Thea Olsson och hennes mor Ida var kända för att vara duktiga på att handarbeta. Det här gardinmönstret är ett icke tidsbundet mönster, som torde ha lämnat vävstolen någon gång mellan 1920 och 1940.