Fram till 1930-talet blåstes allt fönsterglas förhand i Sverige.
Tunna rutor av utsökt klarhet och med levande yta. En unik hantverksskicklighet, spridd på flera svenska glasbruk, låg bakom tillverkningen.
Utifrån glasmassans färg kan du se från vilken epok en glasruta är. Färgen beror på föroreningar i glasmassan. Grönt glas hör 1700-talet till. Ljusgrönt glas är vanligt under förra hälften av 1800-talet. Vitt (ofärgat) glas blir allmänt från 1800-talets mitt.
Den tekniska utvecklingen återspeglas också i glasens storlek. Små rutor hör
till tiden fram till 1700-talets mitt. Stora fönster åstadkom man genom att sammanfoga glasrutorna med blyspröjsar. I slutet av 1700-talet utvecklades glasblåsningstekniken och rutorna kunde göras större. Då kom träspröjsen in, eftersom blyspröjs inte längre orkade bära de nya, stora glasytorna.
Gamla fönsterglas är tunna, oftast ligger tjockleken på mellan en och två millimeter. Det gör att fönsterbågarna är lättare att hantera än moderna. Till många nytillverkade fönster kan man inte ens använda traditionella gångjärn, eftersom de tjocka fönsterglasen gör att bågarna blir för tunga.
