Vanlig detalj under det tidiga 1900-talet som underlag för väggströmbrytare, vägglampor mm. Speciellt bra till putsade tak och väggar, men fyller även en stor praktisk och estetisk funktion om man vill montera en lampa eller strömbrytare på underlag av tex pärlspont. Förborras. Fästet skall målas vitt för vitt tak och svart för väggströmbrytare.

Handblåst  vit skärm i opalglas till skomakarlampor, hisslampor, vägglampor etc. Skärmen är djup och gör att glödlampan inte bländar, vilket är vanligt i flacka skärmar.

Den låga vikten gör skärmen speciellt lämplig till hisslampor.

Vägglampor var inte vanliga förr. I lokaler med hög takhöjd, tex i folkrörelsernas byggnader, kunde det däremot finnas många vägglampor.

I hemmen såg man dem däremot sällan. Ett undantag var sänglamporna i borgarhemmen och på de större gårdarna. Där fanns ibland också vägglampor på gårdskontoren. Likaså fanns det förstås sänglampor på de gamla pensionaten och hotellen.

Modellen till vår lampa kommer från en gård i Dalarna. Originalet är förmodligen tillverkad på 1910-talet. Materialet är svart järn och utförandet av mycket hög kvalitet.

Klassisk taklampa i Funkisstil. Vanlig i Europa under 1930 – 1950-talet.  Pendeln 50cm, obehandlad mässing. Själva kupan är något konformad med ett bladmönster i botten, därav dess namn “Blomster”. Glaset är av munblåst opalglas.

Opalglas – Opalglas är ett vanligen vitt glas, som förr kallades mjölkglas. Opalglaset har en mycket god förmåga att sprida ljuset effektivt och jämnt. Ytan på vårt glas är blank, men opalglas kan även vara sidenmatt (”satinerad”) eller matt. Inom konsten har opalglaset ett antikt ursprung men började framställas i Venedig på 1400-talet.

Mässing – eller fattigmansguld som det kallades förr är en ickemagnetisk kopparlegering, där koppar är legerat med zink. Ju högre halt koppar dessto gulare ton. Obehandlad mässing oxiderar med tiden och ger en vacker matt gulbrun ton med patina. Obehandlad mässing var helt dominant på beslag och detaljer före sekelskiftet 1900.